Effekt av senap och oljerättika som mellangrödor för sanering av rotröta i ärter, spenat och sockerbetor samt betcystnematoden

Konklusion

Målet med detta projekt har varit att sammanställa kunskap och information som kommit fram ur den forskning som bedrivits vid Findus R&D AB och NBR på området mellangrödor. Underlaget är ett stort antal försök, mestadels i fält men även i viss utsträckning i växthus, genomförda i ärter, spenat och sockerbetor under mer än 20 år (1988-2010). Eftersom försöken är genomförda under fältförhållanden har de relevans för den praktiska odlingen och kan utgöra ett underlag för rådgivning till lantbrukare. Sammanställningen identifierar några viktiga faktorer som avgör den sanerande effekten på rotpatogener, men som också berör upptagning av kväve i marken. Med optimal tillväxt och etablering kan mellangrödor i framtiden bli ett viktigt redskap inom IPM Sverige.

Sanerande effekt
• Mellangrödorna har minskat angreppen av ärtrotröta i de fall biomassan har varit hög. Samtidigt har en skördeökning erhållits.
• Effekten av mellangrödorna på angrepp av rotbrand på sockerbetor var i försöken relativt låg, och angreppet av rotbrand minskade som mest med 7 % för sareptasenap och då i samband med vårplöjning. Men angreppen har generellt varit låga i försöken.
• Den sjukdomssanerande effekten har generellt varit högre i spenat än i sockerbetor och ärter.
• Den viktigaste faktorn för att uppnå bra sanerande effekt förefaller vara mängden producerad biomassa. Ju mer desto bättre och helst 30-50 ton per ha.

Etablering
• Bäst uppkomst och marktäckning och störst biomassa blev det vid insådd av vitsenap i växande spannmål strax före skörd.
• En dålig etablering berodde till stor del på att frön landade i eller ovanpå jord som var för torr eller att frön placerades för djupt. Dessa problem berodde till en stor del på maskinutrustningen.
• En djupare bearbetning inför sådd av mellangrödan gynnade utvecklingen och gav en bättre rotutveckling.
• I ett plöjningsfritt system tycks mellangrödan ge ett lägre plantantal i den efterföljande betgrödan.
• Försöken har också visat att det inte går att reducera bearbetningen före sådd av mellangrödan – ju bättre såbädd, desto bättre mellangröda.
• För att få en hög biomassa krävs det en startgiva med kväve.
• Resultaten har visat att det är speciellt gynnsamt att odla en mellangröda efter en tidigt skördad ärtgröda. Kvävet efter ärtorna ger en god startgiva till mellangrödan. Framförallt oljerättika men även vitsenap etableras väl efter ärt och har i vissa försök uppnått 50 ton biomassa per ha.
• Sorterna av sareptasenap med hög glukosinolathalt (Fumus, CBM99, CBM119) utvecklades bra i sydsvenskt klimat men kräver N-gödsling eller en N-rik förfrukt för att ge stor biomassa

Såtidpunkt
• Tidig sådd av mellangrödorna, gärna i juli månad, var viktig för att få ett välutvecklat bestånd med stor biomassa. I likhet med andra oljeväxter är senaste sådatum den 20 augusti.
• Sådd av frön i växande gröda i juli var ett utmärkt sätt att få ett bestånd av mellangrödan med högt plantantal och förutsättningar för hög biomassa.

Effekt på markkväve
• Vitsenap och i synnerhet oljerättika var bra på att fånga upp kväve på hösten i marken.
• Båda grödorna har fångat upp en betydande mängd kväve (ofta över 100 kg N/ha) efter konservärter vilket har resulterat i en hög mängd producerad biomassa.
• Mellangrödorna flyttar upp kvävet i markprofilen där det blir tillgängligt för efterföljande gröda. Analyserna av Nmin, vid avslutad tillväxt i oktober, visade att det fanns mer kväve i marken i de översta 30 cm efter oljerättika och vitsenap än i obehandlad kontroll (spannmålsstubb). I det lägre skiktet 30–60 cm fanns det mindre kväve kvar efter oljerättika och vitsenap jämfört med kontrolledet.
• Försöken kunde inte påvisa några skillnader på våren i totalkvävemängd i skiktet 0 – 60 cm mellan leden där det växt en mellangröda eller kontrolledet spannmålsstubb/svartträda. Detta innebär att gödselgivan inte behöver justeras följande vår i sockerbetorna med tanke på kvalitetsparametern blåtal.